Penhaligon's Babylon Eau de Parfum

"Babylon" kan beskrivas som "kryddor, sedan kryddor och lite mer kryddor." Det ser mycket ut som Kairo, minus rosen. Trots all min motvilja mot orientaliska dofter har en sådan monokrom sin egen chic. Penhaligon's har lyckats få ihop en smak från kryddor och träslag som varken är dålig eller tråkig.

Saffran spelar samma blodiga, saltsyrliga fiol, och drar ur muskot sin icke-konfektyr, torra och lätt taggiga fraktion; med tredje röst stämmer lådor med grön koriander in på dem. Tillsammans låter det lite som orientaliskt kolkaffe – bara utan kaffe: istället för det dominerar det som är designat för att endast tjäna som smaksättning och aromatiska tillsatser.

Luktens hartsartade och träiga "kropp" verkar bestå av tusen färger, som tillsammans bildar en komplex, blandad färg: kanel känns där, bredvid är nejlika, en nyans av rökelse, patchoulidamm ... kanske till och med trampad någonstans i den nedre lådan på chiffoniern för att inte klättra i förgrunden, ud. Närmare finalen blir "Babylon" plötsligt sötare och ännu mörkare - det var inte annars som oud lyckades fly ur garderoben och, efter att ha plockat upp en nästan identisk Kairo-vanilj, gjorde flera valsturer runt handelsgolvet.